Biografi
I roadmovien Easy Rider från 1969 finns en scen där Dennis Hopper lyckligt förkunnar att han är på god väg att bli "smashed" - det vill säga vinglande berusad. Drygt tjugo år senare, 1992, ser några ynglingar i Nyköping denna scen och tycker att "smashed" kan vara coolt bandnamn. Gitarrockbandet Smasheds tillblivelse är strax därefter ett faktum.
Inledningsvis görs vissa förvirrade grunge-experiment, men snart hittar bandet en vinnande formel av låtstark powerpop åt det alternativa hållet. Ett antal spelningar på fritidsgårdar, fester, lokala utskänkningsställen o dyl etablerar bandet i hemstaden. Den grunge-doftande rökaren "Rage" från bandets andra demo (Sandwich, 1993) samt den påtagligt USA-inspirerade popdängan "T-bone" kan närmast beskrivas som lokala hits. Till den senare görs på amatörbasis en konstnärligt innovativ och tyvärr numera förkommen video.
Bandet får dock 1994 svåra administrativa problem att brottas med, eftersom medlemmarna en efter en lämnar hemstaden och sprids åt olika håll. Under kaotiska, närmast farsartade former genomförs detta år en katastrofal spelning på Kalmar nation i Uppsala, där publiken inte visar annat än missnöje. Vad som för Smashed kunde varit ett steg till en större publik blir istället ett snöpligt nederlag. Bandets verksamhet avsomnar sedan helt under hösten.
Drygt ett år senare plockar tre av bandets medlemmar upp instrumenten igen och börjar repa nya och gamla låtar, nu under namnet Cornhold. Under denna "Cornhold"-epok passerar ett antal trumslagare i revy, men Rickard Lindgren, annars frontman och konstnärlig motor i numera mycket framgångsrika alternativrockbandet Hell on Wheels, hittar en någorlunda stadigvarande plats bakom batteriet. Musikaliskt görs rejäla djupdykningar lo-fi-bassängen och bandet lägger mer kraft på egensinnighet och attityd än på tighthet och lyssnarvänlighet. Känslan för enkla, geniala popmelodier finns dock kvar och under bråten av bitvis olyssningsbart Sonic Youth-mangel kommer två mycket starka och än idag aktuella låtar till - "Now you´ve wet your saddle" och "Elevated from the ass". Den senare av många betraktad som flaggskeppet i Smasheds repertoar, Med ett av alternativrockens på en gång hårdaste och mest melankoliska riff.
Cornhold-epoken präglas emellertid av tilltagande strul och kaos; flera av medlemmarna genomgår personliga och ekonomiska kriser och repdisciplinen är låg. Trots ett antal spelningar i Nyköping och Stockholm (som är bandets nya bas) går verksamheten på knapp styrfart och upphör helt under våren 1997, till förmån för diverse andra projekt.
Under senhösten 1999 är det sedan dags igen. Det visar sig att även originaltrummisen Mats Wahlqvist nu är bosatt i Stockholm och medlemmarna anser sig redo för en nystart. Efter några trevande rep börjar de musikaliska pusselbitarna falla på plats. Bandet plockar godbitar ur hela den kakburk med låtar som finns från Cornhold-epoken och den första Smashed-tiden, finslipar sin musikaliska formel och arbetar även fram ett antal nya, starka kort - däribland den bitterljuva, mellan råhet och New Order-elegans pendlande "Coming back all the time".
Suget efter att stå på scen är nu åter mycket starkt. Speltillfällena haglar dock inte direkt över bandet - åren av overksamhet har gjort att Smashed tappat sina kontakter och blivit frånsprungna av yngre förmågor. En obehaglig känsla av att vara föredettingar kommer krypande över medlemmarna. Inte förrän hösten år 2000 får bandet möjlighet till nypremiär, nu på en privat fest. Trots ogynnsamma förhållanden - scenen består i ett ekande källarvalv - gör bandet här en hyfsad prestation, där bland annat det spröda avslutningsnumret "Slide away" röner stor uppskattning bland publiken.
Smashed genomför sedan ytterligare en Stockholmsspelning i februari 2001. Denna fredag på en tämligen anonym rockklubb blir en veritabel succé för Smashed; stället är knökfullt och i det närmaste lynchstämning råder när bandet vägrar spela extranummer. Viss oro uppstår sedan när bandet tror sig blåsta på gaget. Detta visar sig dock, lyckligtvis, vara ett missförstånd.
Under resten av 2001 och 2002 får bandet sedan mer "luft under vingarna". Det går lättare att fixa spelningar - 2002 blir något av ett rekordår med hela sju gig - och vid merparten av dessa tycks publiken starkt övertygade om Smasheds musikaliska storhet. Med hjälp av ljudgeniet Daniel Bengtsson produceras också ett antal välljudande demo-spår, vilket ytterliggare hjälper till i marknadsföringen och ger bandet självförtroende.
Den gamla Smashed-oturen och förmågan att snubbla på mållinjen i viktiga lägen gör sig emellertid påmind även nu. En spelning på klubben Softore i Stockholm - med en stor och för Smashed till övervägande ny publik - schabblas bort i en kombination av nervositet, konstig ljudbild och ostrategiskt låtval. Applåderna är vid detta tillfälle minst sagt ljumma. Istället hörs i publiksorlet nedlåtande kommentarer; bland annat häcklas gitarristen Sven Granath för sina desperata försök att vända en avslagen stämning. Någon månad senare går en erbjuden spelning som förband till det extremhypade, brittiska bandet The Coral i stöpet - ett tillfälle till markandsföring och ny publik som annars varit ovärderligt.
Ungefär samtidigt genomför emellertid bandet några smått legendariska gig, bland annat på partybåten Patricia där den lilla men extatiska publiken i närmast religiös hänförelse jublar med i refrängen till en av Smasheds senaste slagdängor - den charmigt stökiga "Team Hopeless".
Nuvarande sättning i bandet är att betrakta som original:
Martin Nordlöf - Sång, Gitarr
Sven Granath - Gitarr
Johan "Brödboden" Öberg - Bas, kör
Mats Wahlqvist - Trummor, kör
Fler gig väntar under 2002.
|
poäng:
0
|
 |
Du måste vara inlogad för att kommentera
|
|
